Att göra en förändring är tufft.
Att göra en förändring som dessutom är bestående, är ännu svårare.
Alla vet att man bör röra på sig och äta hyfsat, att det är viktigt, och att man ska försöka få in det i livspusslet. Men varför? Om ditt svar på denna fråga är “för att må bra” så är du som de flesta andra. Men när man kommit hem från jobbet, gett barnen mat, satt sig i soffan och det börjar bli dags att sticka iväg till träningen… så känns det ofta svårt. För man mår ju rätt bra just nu. Fast man är trött. Och att ta på sig träningskläder, åka iväg hemifrån och dessutom börja dra i tunga saker eller kuta som en galning på ett löpband känns mest skitjobbigt, och inte som något man mår bra av. I alla fall inte under tiden det pågår. Och så vinner soffan över karaktären. Idag igen.
Lösningen på detta är att hitta sitt “varför”!! Sitt RIKTIGA varför. För vissa, som t ex fått ett tråkigt besked på en provtagning, där blodtrycket var högt, kolesterolet åt fanders, och bukfettet visat sig sitta som gyttja på en flodhäst, så kan “att må bra” vara ett bra varför. Rädslan att bli allvarligt sjuk trumfar bekvämligheten alla dagar i veckan. Men om man är frisk? Och kanske vill få på sig de där jeansen som satt så snyggt för två år sen. Eller om man bara vill känna sig lite starkare?
Då blir målbilden och ditt VARFÖR helt avgörande. Ett varför kan vara vad som helst, som står i relation till det du ska göra eller till ditt mål. Mitt eget varför, när jag ska iväg till träningen, har varierar kraftigt genom åren. Från början var det för att jag skulle kunna gå normalt igen efter en ridolycka. Då var det inga som helst problem, vilken tjej som helst i 20-årsåldern vill kunna gå normalt. Jag tränade HELA tiden.
Sedan var mitt varför att jag skulle visa alla som sa att jag inte kunde tävla i fitness att jag VISST kunde, och dessutom med framgång. In your face, BITCH!!
Efter det så va svaret på varför att jag inte ville göra min man besviken, genom att “låta mig själv gå” efter att vi fått barn. För tänk om han skulle träffa någon annan då?! Någon som fortfarande var vältränad med platt mage?! Ve och fasa!!
Rädslor och hämnd är effektiva motiv för att göra obekväma saker.
Saken är den att när man växer och utvecklas som person, så försvinner ofta rädslorna. Och då finns inte ens primära varför kvar. Plötsligt står man där och vill göra saker för SIN EGEN skull. Åt fanders med alla andra!! Och då behöver man ett nytt varför! Ett starkt, kraftfullt varför som smackar skiten ur soffpotatisen!
Mitt varför nuförtiden är att jag vill ha en stund för mig själv, som bara är min. En stund att längta till, när jag bara får vara den delen av mig som bara är JAG. En stund när jag inte är något för någon, och ingen vill ha något av mig. Och då kan det bli en joggingtur. Eller gymmet. Eller några knäböj i källaren vid tvättmaskinen. Bara jag får släppa ut lite frustration och vara i mina egna tankar och i min egen kropp en stund. Och när det känns jobbigt att lämna döttrarna den stunden, så tänker jag att jag vill fostra två starka kvinnor som står i sin kraft och som tar hänsyn till andra, men också till sina egna behov. Två kvinnor som i sitt hjärta känner att även de är viktiga, att deras behov förtjänar att få ta plats. Och ett sätt att göra detta är genom att föregå med gott exempel. Att visa att även jag är viktig i familjen. Att den stunden är viktig för mig. Det är mitt VARFÖR!
Vad är ditt?